En upplevelse är att många räds poesi, att den uppfattas som otillgänglig, intrikat och mödosam att ta sig an. Så är inte fallet, men den uppmanar till tålamod och dröjande. Poesi existerar som ett eko av vår existens, alltid växande, föränderlig och nyskapande i fråga om mening och uttryck och precis som ekot måste vi återvända till texten för att ge den mening.

Den bästa poesin kan formulera det som inte låter sig formuleras, språket är en koreografiskt elaborerade balansakt mellan det underbara och det fruktansvärda, det krassa och det mirakulösa, det vardagliga och triviala. Det finns en munsbit för alla att smaka.