Minnen bland fjällens viden

Samen Jonas Torkilsson upptäcker år 1684 en sten nära fjället Mittåkläppen, en sten som visar sig innehålla kopparmalm.

När hans fynd blir känt, leder det till att Bergskollegium i Stockholm kontaktas. En metallurg skickas upp och kan konstatera att malmen är brytvärd.

Spekulanter låter inte vänta på sig. Ett bolag bildas och 1686 startar en gruvbrytning som kommer att vara i 165 år. Till arbetet i det första dagbrottet på Gruvvålen kommer människor från hela landet och också från Norge.

Ljusnedals bruk ligger nere i nära trettio år i början av 1700-talet, förfaller men rustas upp igen. Först bryter man koppar och sedan järn, men någon riktigt bra lönsamhet blir det aldrig. Den siste brukspatronen, William Farup, köper skog och går över till jordbruk, och brukets sista år präglas av konflikter med torpare och renägare om marken.

Gösta Bjelkeborn skriver kunnigt om brukets historia och om de byar som bruket gav upphov till, Ljusnedal och Bruksvallarna. Han berättar om ägare, patroner och inspektorer, om gruvarbetare, deras bostäder och arbetsvillkor, om det liv som levs i de byar som bruket skapar. Bilder och kartor gör läsningen ännu mer levande.

Mer om brukets alla människor skildras i Gruvarbetare, torpare och bruksfolk av Frans Järnankar, 1987. Hans bok är full av förteckningar och gamla dokument. Här finns bland mycket annat kapitel om inkomster för olika yrken, om de torp som arbetarna själva byggde och om arbetsplaner för skuldsatta arbetare. Här finns också protokoll och fotografier.

I Gård & Säterarkivet kan du läsa mycket intressant, bland annat om Per ”Mårsa” Norberg, som började som dräng och gruvarbetare, och slutade som riksdagsman. Han blev en viktig person för brukets folk och för bygden.

Det är givande att läsa om de här åren i västra Härjedalens historia. I väglöst land med orörd natur och renbetesmarker, skapas en brukskultur med ståndsmässigt liv för några och hårt liv för de flesta. Jag har flera gånger vandrat runt i det gamla bruksområdet i Ljusnedal. När jag nu gör det nästa gång, vet jag mycket mer om livet som levdes där.