Dag Hammarskjöld

Ibland väcks ett intresse av en slump. Jag läste romanen När tiden tog slut av Göran Sahlberg, där Dag Hammarskjöld lite oväntat dyker upp. Jag insåg då hur lite jag visste om honom och ville ta reda på mer.

Mycket har skrivits om Dag Hammarskjöld och jag valde Mats Svegfors bok från 2005, med undertiteln Den förste moderne svensken. Den var inte lätt att läsa för mig, inte för att författaren är svårläst utan för att det är så otroligt mycket att ta in. Att läsa Dag Hammarskjölds dagboksanteckningar, den klassiska Vägmärken, är inte heller helt lätt, men det känns bra att utmana sig själv. Vägmärken är en bok som hela tiden lånas på vårt bibliotek, den är alltid aktuell och kan ge stöd och tröst i livet.

Han hann med så mycket: docent i nationalekonomi, ledamot av Svenska akademien, opolitiskt statsråd i Tage Erlanders regering, statssekreterare, förhandlare, kabinettssekreterare. 1953 tog han efter Trygve Lie över ”världens omöjligast jobb”, när han utnämndes till FN:s generalsekreterare. Han dog, av ännu oklara orsaker, vid 56 års ålder i en flygolycka under Kongokrisen. Samma år, 1961, fick han Nobels fredspris postumt.

Att läsa Dag Hammarskjöld och att läsa om honom är fascinerande och jag lär mig mycket. Han levde mitt i världen, han arbetade hårt för fred och stod på frihetsrörelsernas sida när kolonierna föll. Han var en ensam människa, hade stor integritet och var sträng mot sig själv. Han läste de kristna mystikerna och kämpade med sin egen kristna tro.

De svenska fjällen upptäckte han som ung och han längtade alltid dit, till att få vila blicken på deras långa, lugna horisonter. En av hans haikudikter låter så här:

Nordsångarens första drill.
Över bleka isar
tinar rymden.

Om och av Dag Hammarskjöld och en bra roman

Målgrupp:

Taggar:

Skrivet av: Anna-Kari Bäckvall den 20 april 2018